Okategoriserade

Dan före dopparedan

Fjärde advent och dagen före julafton. Vilken dag det har varit.
Trots att jag inte hade så mycket kvar att göra blev det stressigt, ja, kaos.
Barnen har varit högt och lågt hela dagen. Glädjetjut här och sammanbrott där. Var det inte den ena så var det den andra. Till slut när jag kände att jag själv höll på att sprängas av frustration ringde jag mamma och bad henne prata med dem en liten stund, för att byta deras fokus lite. Det gjorde en stor skillnad för oss alla tre och till slut fick jag gjort det jag skulle.

Där i stunden när allt känns okontrollerbart vill jag bara skrika rakt ut. Bryta ihop och försvinna en stund. Ett tag ville jag ställa in hela julen. Men såhär i efterhand, när jag sitter och lyssnar på deras lugna andetag när de båda sover gott så kan jag se allt ur en annan synvinkel.

Det här är första julen där Amadeus är medveten om vad julafton är och givetvis är det mycket förväntan i hans lilla kropp. Han längtar, är nyfiken, otålig, förväntansfull. Klart att det är svårt då att hålla känslorna i styr. Jag vet ju att han blir ”allt eller inget” när det är mycket som rör sig i huvudet på honom. Så egentligen är jag inte förvånad.

När det gäller Aveline tror jag mest att hon känner av Amadeus känslor och hakar på. Hon har lite koll på att det är julafton i morgon. Men hon är ju ändå bara 2 år gammal och vet inte riktigt vad det innebär, mer än att det är något som vi målat upp som något roligt.

Vi tog oss i alla fall igenom den här dagen också och fick åtminstone två riktigt mysiga stunder som jag tar med mig nu när jag strax ska gå och lägga mig. Dels mysfrukosten i morse och även när vi gjorde klart vårt pepparkakshus, till barnens stora glädje.

Nu är klockan alldeles för mycket och det dags för den här mamman att krypa ner under täcket. Är fortfarande som ett barn kvällen före julafton och kan aldrig sova. Men att vila ögonen ett par timmar är nog ingen dum idé.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *