Okategoriserade

Fantastiskt kaotiskt

Long time no see. Orsaken? Det har varit och är en sjukt jobbig period i våra liv.

Amadeus har det riktigt tufft. Mycket har vi fått ordning på, men annat har i stället blivit värre. Mycket värre.
Sömnbristen tär på oss alla och stressen står mig upp i halsen så pass att jag fått vara sjukskriven en kort period för att få grepp om tillvaron igen. Nu jobbar jag sedan en tid tillbaka på 80% vilket fungerar mycket bättre.
Då kan jag hämta barnen tidigare och vi hinner med att leka lite, äta ordentlig mat och umgås innan det är dags för nattning. Det har gett ett annat lugn i vardagen vilket ger lite mer energi till att hantera Amadeus svårigheter på ett bra sätt.
Trots det känner jag mig ofta totalt värdelös. Som mamma, som människa. Att stå maktlös och inte veta hur man ska hjälpa sitt barn som mår dåligt. Det påverkar allt. Jobb, självkänsla och framförallt gör det så ont i hjärtat.
En liten kille på 4 år ska vara glad, känna sig älskad, vilja leva och upptäcka med alla sinnen. I stället sluter han sig, är arg och frustrerad hela tiden. Känner sig så värdelös att han gör sig själv illa. Allt för att han fungerar lite annorlunda än andra barn i hans ålder. Det gör ont.
Han är så smart, omtänksam, snäll, äventyrlig och helt fantastisk. Ändå tar de andra känslorna över.
Jag har kämpat i 1,5 år nu. För att bli förstådd, få hjälp, allt för att kunna ge honom alla förutsättningar jag kan till et bra liv och en lycklig tillvaro. Jag har kämpat mig helt slut och nu äntligen börjar det ge resultat.
Äntligen ser förskolan allvaret och har börjat agera. Specialpedagogen är inkopplad och jag ska dit på möte senare i eftermiddag. Vi hade också ett bra läkarbesök förra veckan som gav en del svar och framförallt togs jag på allvar. Nu börjar även vården se att han behöver hjälp. Vi kan inte vänta och låta honom må sämre och sämre.
Nästa vecka har vi även ett möte bokat med både läkare, specialpedagog, bvc-sköterska och psykolog där vi ska diskutera nästa steg i hans utredning. Äntligen kanske det kan dra igång på riktigt. Det har varit så jobbigt, men nu känns det äntligen som att det är på gång.
Jag har känt mig värdelös, som smuts under någons sko. Men jag vet att jag är stark, att vi är starka och framförallt att jag gör precis allt för mina barn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *